Anders bit för bit

Tagg: The Road

Anders Tipsar 3: Vägen

Jag såg Vägen (The Road) igår, filmatiseringen av Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är en berättelse om en pappa och hans son som vandrar genom ett öde landskap, marken är täckt av aska, deras dagar går ut på att överleva, skaffa mat, och undvika laglösa gäng som hemfallit åt kannibalism. Vägen är kantad av rester av ett konsumtionssamhälle i spillror. Man får inte reda på vad som orsakat situationen. (Naturkatastrof, kärnvapenkrig, epidemi …?) Berättelsen handlar om hopp, om kärleken mellan pappan och sonen och att det alltid finns godhet att förlita sig på även när det ser som mörkast ut.

Romanen var en av de starkaste läsupplevelser jag haft. Den är suggestiv, långsamt framåtskridande och monoton i beskrivningen av deras tröstlösa kamp för överlevnad. Samtalen mellan pappan och pojken är fåordiga och går mestadels ut på att pappan försäkrar sonen att de tillhör ”de goda” och att de måste bära elden inom sig, annars kommer de att dö. Det enda de har är varandra och hoppet om att allt ska bli bättre bara de når sitt mål, havet. Trots att det är en framtidsdystopi känns den obehagligt aktuell. Den känns som en varning. Det kan bli så här, på ett sätt kanske det redan är så, och det enda vi kan göra är att bry oss om varandra. Boken är, som jag ser det, ett mästerverk.

Filmen följer boken mer eller mindre till punkt och pricka. Jag hade mina farhågor efter att ha sett trailern (se nedan) eftersom den indikerade att vad som än hänt som orsakat det öde landskapet skulle få sin förklaring. Men regissören (John Hillcoat) gick inte i den fällan. Vilket är bra, eftersom handlingen i så fall skulle förlorat fokus.

Den kändes aningen förkortad (vilket filmatiseringar så gott som alltid gör) och på sina ställen var det nära att bli lite för sentimentalt, men det tog inte ned intrycket. Utmärkta skådespelare, framför allt Viggo Mortensen som pappan, och det förstörda landskapet var vackert i sin karghet.

Filmen ger inga svar, och den är inte gjord för att underhålla. Den är garanterat det dystraste man kan se på bio i nuläget. Inte ett uns humor. Vana som vi är att få allt tillrättalagt kan den kanske tyckas krävande, framför allt i jämförelse med andra amerikanska filmer på samma tema (världens undergång). Det hopp man skönjer mot slutet av filmen är svårpåtagligt. Berättelsen slutar egentligen inte, den kommer till en punkt där omständigheterna förändras, livet tar en vändning. Jag gör en parallell till 2012, en klassisk box-office-undergångsfilm där allt läggs tillrätta så att man som åskådare ska gå ut med en känsla av att allt ”gick bra”. Är livet sådant? Går verkligen allt ”bra”? Nej, det är sällan så.

Trots de osannolika omständigheterna kan man ändå relatera till pojken och hans pappa eftersom man känner igen sig i de grundläggande känslorna dem emellan. Omtanke, strävan och kärlek. Och kanske är det därför man även tror på ”de onda”, de laglösa gängen som ser andra människor som mat. Är det inte på sätt och vis så i vår värld? Människor livnär sig på andra, hänsynslöst, för att klara sin egen livhanke.

Vägen var en mycket bra film. Se den som en allegori över vår tid, men framför allt som en berättelse om kärleken mellan en far och hans son. Som sådan är den det mest gripande jag sett på länge. Men i första hand, läs boken. Cormac McCarthy är en av de främsta amerikanska berättarna (han skrev bland annat No Country For Old Men). Han förklarar inget, han observerar och beskriver det som sker, för att du som läsare själv ska kunna ta ställning. Vägen är stor litteratur.

Läs även recensioner härhärhär och här.

Beställ boken här.

Annonser

Att läsas eller inte, det är frågan

Jag har en massa böcker ståendes på nattduksbordet. Vaknade i morse av att några av dem rasade in i ansiktet på mig. Måste stött till dem på något sätt, eller så valde böckerna bakom att trycka till dem. De kanske blivit trötta på att inte få något uppmärksamhet. Kanske är de rädda för att jag glömt dem. De vill antagligen bli lästa snart. De är ju böcker, för bövelen.

Det blir alltid så. Jag köper böcker snabbare än jag läser. Vissa läser jag direkt, andra får vänta. Och då hamnar de på nattduksbordet på obestämd tid.

Just nu läser jag Pesten av Albert Camus. Köpte den på en loppis för kanske ett och ett halvt år sedan och den har stått där sedan dess. Tills i förrgår. Nu flyttas den runt i lägenheten. Det blir så när jag läser. Jag bär med mig böckerna, lägger dem på bra ställen så jag snabbt kan plocka upp dem när det blir läsläge. (Jag tror en sån som Camus gillar det, att flyttas runt lite.)

Jag brukar försöka variera min läsning. Har jag läst en roman tar jag gärna en biografi efter den. Och kanske nåt facklitterärt efter det. Annars kan det gå illa. Gav mig på Kerstin Ekmans Händelser vid Vatten direkt efter att ha plöjt hela Millennietrilogin. Det var som att gå från 250 km/h på autobahn till en skogspromenad i rullator. Orättvist mot Kerstin, med andra ord.

Hur som helst, här kommer en liten redogörelse över böckerna står just nu i väntans tider på mitt nattduksbord:

• Vitt Brus av Don DeLillo

Inköpt för ca ett år sedan. Översatt av min gamla svensklärare Thomas Preis. Började på den då men det tog sig inte riktigt. Lät den stå kvar i väntan på nytt försök, mycket tack vare Falling Man av samme författare, som jag läste i våras: En ensam man vandrar dammtäckt ut ur förödelsen efter 9/11 med en portfölj i handen som inte är hans. En grandios inledning på en gripande berättelse om det stora amerikanska traumat. Rekommenderas.

• Amberville av Tim Davys

Fick den upptryckt i ansiktet av min deckarentusiastiska mor. En noir-berättelserna där alla karaktärerna är mjukisdjur(!) skriven under pseudonym av än så länge okänd svensk. Liggtid: ca ett år. Lär troligtvis ta minst lika lång tid innan jag läser den.

• Min far hade en dröm av Barack Obama

Påbörjades för ett halvår sedan, kom enligt hundörat till kapitel 13 (sid 267), men lades därefter till hanlingarna på obestämd tid. En av de böckerna på senare tid som jag glömt att fortsätta på. Tappade intresset helt enkelt. Nog för att han är spännande både som person och fenomen, men det är inte jätteintressant att läsa om varenda enskild person han träffat i sitt arbete som lokalpolitiker i Chicago. För pratig helt enkelt. Kan dock få en chans till.

• Strandmannen av Peter Kihlgård

Utläst. Har av olika skäl ej hamnat i bokhyllan än. Åtgärdas snarast.

• Älskad, saknad av Joyce Carol Oates

Inköpt för två år sedan. Har varit ”nästa bok” vid flera tillfällen men varje gång blivit omkörd strax innan mållinjen. Är det en ständig tvåa?

• Och solen har sin gång och Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Inlånade från Frölunda Bibiotek igår och även de böcker som hamnade på min näsa imorse. Ligger högst på läslistan efter Camus, och det är inte enbart på grund av återlämningstiden. Känner på mig att jag har en lång Hemingwaypriod framför mig. Riktigt lång.

• The Border Trilogy av Cormac McCarthy

Läste de två första nyligen – All The Pretty Horses och The Crossing – och ska inom kort ge mig på den avslutande delen – Cities of the Plain. För er som inte läst McCarthy – jag avundas er! Ni har fantastiska läsupplevelser framför er.

• The Road av Cormac McCarthy

Lästes för ca ett år sedan. Ligger sedan dess på ständig lut att bli omläst. Kanske den starkaste roman jag läst. Nej, det ÄR den starkaste! Separat inlägg lär komma under rubriken Anders Tipsar. Var så säker.

• Fyrväktaren av Jeanette Winterson

Inlånad av granne och även påbörjad men lagd på jäsning tills vidare. Verkar ha stor potential men vill invänta dess rätta läge. En roman har alltid ett läge, sen är det olika hur mycket man väljer att ge dem möjlighet att visa sig i sin bästa skrud. Det känns som att Fyrväktaren är värd SITT läge.

• Låttexter av Bob Dylan

No explanation needed. His Bobness is da shit!

• Krönikor av Göran Tunström

Samling med de krönikor Tunström skrev i Metallarbetaren och Dagens Arbete på 90-talet. Alltid läsvärd. Alltid rolig. Alltid djupt mänsklig.

Avslutningsvis – heter det nattduksbord eller nattygsbord? En snabb sökning på Språknämndens hemsida ger detta svar:

”Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord.Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk.

Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg förr kunde betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.”

Så vet ni det.