Anders bit för bit

Tagg: U2

Om att lyssna på musik baklänges

Kan man vara nutidsmänniska och bakåtsträvare på samma gång? Är det möjligt att gå framåt och bakåt samtidigt? Och i så fall, var hamnar man då? Det känns ibland som att jag sitter fast i en sträckbänk där den ena armen klamrar sig fast i tidens framåtskridande medan den andra sträcker sig längre och längre bakåt genom åren, famlandes efter något att hålla fast vid.

Jag ska försöka förklara. För det första: jag hänger med i samtiden. Jag accepterar nymodigheter snabbt och gillar den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger oss. Jag är hyfsat aktiv inom sociala medier, suger i mig det som finns att läsa om den levande journalistiken, internet, bloggosfären och nya idéer. Jag gillar det, och ser fram emot att följa utvecklingen.

Borde inte det här personlighetsdraget spilla över på annat också? Om det vore så skulle jag ju vara likadan i mina andra intressen. Framför allt det intresse som varit centralt i hela mitt liv: musiken.

Nej, där är det precis tvärtom. När jag tittar på hitlistorna och recensioner av nya plattor (ja jag kallar dem fortfarande plattor) så är det ren tur ifall jag känner igen ett enda namn. Den enda uppdatering jag får är genom mina barn, och jag känner inget större intresse att botanisera i nya band eller artister.

Istället lyssnar jag mig bakåt i tiden. Jag klamrar mig fast vid artister jag lyssnat på i 30-40 år, livrädd att tappa taget. Jag upptäcker med nöje band som släppte sina sista alster för sisådär 20 år sedan. Jag fyller på min musikaliska historia baklänges. De enda skivor jag köper är när någon av dessa artister (de som fortfarande håller på dvs.) släpper något nytt, och jag övertygar mig själv att det är modernt, hur mossigt och gubbrockigt det än är. Det är ju nytt!

Jag tror det ligger till så här:

Musikgillandet är för mig en fråga om timing. Musik är här och nu. Du kan höra en låt utan att lägga märke till den för att situationen inte var den rätta. Men så hör du den vid ett annat tillfälle, och plötsligt HÖR du den. Du tar den till dig, eftersom du kan relatera till den. Ibland behöver du lägga annan musik till din erfarenhet för att kunna relatera till ny (och med ny menar jag musik som är ny för dig).

Jag har ett behov av att sätta musik i ett större sammanhang. Hur har artisten utvecklats genom åren? Var har hänt sen den första plattan? Hade de något mer att säga? Fanns det något frö till utveckling?

Bob Dylan, David Bowie, Beatles, U2 – är alla band och artister som det hände/har hänt något med genom åren. Det är intressant att se skiftena, förändringarna, förvandlingarna. Och hur ett bands/artists utveckling ser ut är omöjligt att avgöra efter en enda platta. Visst, plattan kan vara bra, men det är inte förrän skiva två eller tre som det visar sig om det fanns substans till mer än en enda hit. Konstnärskapet visar sig med tiden.

Dessutom vill jag förstå. Jag vill förstå varför dagen musik låter som den gör. När en ny musiktrend uppstår vill jag veta varför den uppstod. Som ett svar på vad? Som en protest mot vad? Jag vill ha hela bilden.

Och kanske är det därför jag biter mig fast vid det gamla. Jag vill ha en musikalisk grund att stå på.

Resultatet är att jag (inte helt ovilligt) är kvar i det gamla. Jag kommer inte ikapp. Det är för mycket att ta igen. Och kanske tack vare att det är så försöker jag kompensera det hela genom att vara en ”modern” människa. Hänga med i samtiden och vara uppdaterad åt andra hållet. Två kontrahenter som hämtar kraft ur den andres existens.

Kanske är det här inget konstigt. Och även om jag inte blir klok på det så får det mig inte att må dåligt. Tvärtom. Jag följer min lust i allt jag gör, och det har lett till att det blivit så här. En modern traditionalist. En nostalgisk nutidsivrare.

Jag lämnar det så tills vidare och sätter på ”Heroes” med David Bowie i min iPhone. Gott så.

P.S. Det här var ett inlägg inspirerat av Sofia Mirjamsdotter som varje vecka delar ut Veckans bloggtema. Den här veckan var ämnet Musik, och i uppgiften ingick även att sätta ihop en Spotify-lista som hörde ihop med inlägget. Här kommer den: Mymlan

I samma rum som U2

Jag håller på att återupptäcka U2. Har inte lyssnat på dem sedan How To Dismantle an Atomic Bomb. Tyckte den var ojämn och stundtals ointressant. Inte heller den senaste, No Line on The Horizon, fick igång mig. Alldeles för pompös och bombastisk. Där det brukade finnas befriande rymd hittade jag en jämntjock massa av instängdhet. Jag fick inte plats längre.

Jag har alltid känt mig delaktig i deras musik. Känt en närhet. Jag har varit DÄR, mitt ibland dem med mina egna känslor och referenser. Jag har känt mig välkommen och accepterad.

Men på senare tid har jag känt mig utanför. De har ställt sig i ett rum som jag får betrakta genom ett fönster. Jag får höra, se, men inte vara med.

Det hela ledde till att jag inte lyssnade på dem alls. Jag gick vidare, försökte hitta ny musik där jag fick plats, där det fanns rum för mig.

När man varit så nära en musik är det vemodigt när man inte känner igen sig i den. Det är som att långsamt inse att man inte har så mycket gemensamt med sina vänner längre. Att man vuxit ifrån varandra. Man träffas mindre och mindre, för att till slut gå skilda vägar.

Men det kanske är meningen att det ska vara så. Relationer behöver vila ibland. Man behöver distans till dem. Man behöver glömma dem lite.

Men så en dag springer man på varandra igen. Och plötsligt är man i samma rum på nytt. Med ny luft. Och man hittar nya sätt att mötas.

Det hände igår. (Och jag tackar randomfunktionen på iTunes för det.) Plötslig sprang jag på One Tree Hill från The Joshua Tree. Den spröda gitarren, basens mantra, sången… Jag var inte beredd. Jag blev överrumplad. Jag såg mig omkring i rummet och kände igen väggarna, lungorna fylldes med frisk och syrerik luft – jag var där igen.

Kanske behövde jag vara i andra rum ett tag, skaffa nya erfarenheter, för att hitta tillbaka.

Jag har varit i samma rum som U2 hela dan. Känt igen mig, sett nya detaljer, men framför allt, varit DÄR. Jag har även lyssnat på de nya albumen, och klivit ett par steg innanför dörren. Jag är inte helt inne i det rummet än. Men det får ta sin tid. Det FÅR ta sin tid.

 

Brian Eno och Daniel Lanois om kreativitet

”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out.”

How´s that for a spirit! För en som vet hur det är att stånga pannan i datorn när idéerna går i stå känns sådana visdomsord som att dra in en frisk havsbris i lungorna efter att ha suttit inlåst en vecka i en otvättad pissoar utan ventilation.

Orden blev sagda av min husgud, producenten och låtskrivaren/sångaren/gitarristen Daniel Lanois i en intervju jag läste härom dagen där han beskrev arbetsklimatet när han jobbar tillsammans med geniet Brian Eno, ett samarbete som resulterat i flera album med U2, bland annat The Joshua Tree.

Han berättar i intervjun att de har satt upp ett antal regler för sig själva i syfte att hålla det kreativa flödet igång. En av dessa regler går ut på att de aldrig får säga emot varandra. Anledningen är att de prioriterar att hålla skaparbollen i rullning framför ifrågasättandet. Skulle det vara så att den ene inte gillar den andres idé så håller de tyst om det. Att hålla med är, enligt Lanois, bättre än att hamna i en diskussion om vem som har rätt eller fel.

Intervjuaren följde upp resonemanget med frågan: ”So you’re saying that if it really was a bad idea, everybody will pretty much realize it at the end of the day?”

Varpå Lanois svarade, och här kommer det igen: ”Well, we never call them bad ideas. There are only good ideas that don’t work out. And even if they don’t work out, that doesn’t make for a bad feel, because we gave it a try.”

Jag har svårt att tänka mig ett bättre kreativt klimat än ett där alla idéer bejakas. Där alla idéer betraktas som bra! Där man vet att vad man än kommer på så är det värt att testas. Inga nej-stoppklossar, ingen geggig skepticism, inget ofärdigt och unket idéslagg liggandes i vrårna.

Man borde tänka så istället för att slänga uppslag efter uppslag i papperskorgen. Allt, precis allt, är värt att testas.

Slutordet går till de båda herrarna själva i en fin samtalsscen ur Daniel Lanois sevärda dokumentär Here Is What Is.